Så många tankar
Kategori: Mitt liv
Jaa, jag vet inte hur jag ska börjar egentligen, men liksom.. Detta inlägget handlar om biologiska föräldrar.
Alla vet att alla kan göra barn, men jag tycker att personen/personerna som finns där som är med i uppväxten och allt de dära som räknas som föräldrar. Ja, ni vet inte mycket om min familj.
Men jag kan säga att jag har en mamma, en pappa och en biologisk pappa. Den biologiska pappan är han som har skapat mig men inte funnits där. Pappa är han som jag vuxit upp med som allt finns här, Mange min mammas namn! Han vet mitt riktiga jag, han vet de mesta om mig som en förälder ska, kanske ännu mera.
Så åter till de jag ville skriva om, nu har jag tröttnat på min biolo. pappa.. Han hör bara av sig när han vill att jag ska göra tjänster.. Inte annars, jag vet inte vad jag ska göra.. Jag säger ja, men egentligen så vill jag inte. Han skulle aldrig göra de för mig om jag ringde. Han har också väldigt annorlunda syn på saker...
Han får mig att få skuldkänslor.. Liksom visst jag har bott där och bla blaa.. Men asså, jag fattar inte.. Han fyllde 50 i oktober, jag var inte där.. Men han firade inte mig när jag fyllde år, han va inte med på min student.. Så jag kände inte att jag ville va hos han heller..
Men iallfall här om dagen då när han bad mig om den där tjänsten så kläcker han ur sig "tack för alla dom fina blommorna som jag inte fick"... Vilken pappa säger en sådan sak... Jag har inte fått något på väldigt länge av honom. Han har liksom inte medverkat i mitt liv någon gång...
Varför lägger jag ens ner energin på honom.. Jag kan inte svara på de. Han är min pappa inte mitt barn.
Vi har gått igenom mycket, eller jag.. Jag har fått han att sluta dricka alkohol, men jag är ständigt rädd att jag ska få ett samtal då han är full och vill ha pengar som jag är skyldig. Men asså, en pappa ska inte vara sådan. När jag får barn så ser jag de som en investering, jag tänker inte ringa dom på fyllan. Jag ska inte bli en alkolist heller men ändå..
Jag orkar liksom inte med denna skiten, vissa dagar tänker jag inte på de men vissa dagar när saker påminner om de så tänker jag mer på de... Jag vill ha ett liv där jag bara kan släppa de.
Sen tänker jag liksom sen när jag får egna barn, så undrar jag hur han kommer va, om han ens kommer att bry sig, men vet ni vad. Jag skiter i vilket. Han är inte värd min energi..
Vi hörs!
Men jag kan säga att jag har en mamma, en pappa och en biologisk pappa. Den biologiska pappan är han som har skapat mig men inte funnits där. Pappa är han som jag vuxit upp med som allt finns här, Mange min mammas namn! Han vet mitt riktiga jag, han vet de mesta om mig som en förälder ska, kanske ännu mera.
Så åter till de jag ville skriva om, nu har jag tröttnat på min biolo. pappa.. Han hör bara av sig när han vill att jag ska göra tjänster.. Inte annars, jag vet inte vad jag ska göra.. Jag säger ja, men egentligen så vill jag inte. Han skulle aldrig göra de för mig om jag ringde. Han har också väldigt annorlunda syn på saker...
Han får mig att få skuldkänslor.. Liksom visst jag har bott där och bla blaa.. Men asså, jag fattar inte.. Han fyllde 50 i oktober, jag var inte där.. Men han firade inte mig när jag fyllde år, han va inte med på min student.. Så jag kände inte att jag ville va hos han heller..
Men iallfall här om dagen då när han bad mig om den där tjänsten så kläcker han ur sig "tack för alla dom fina blommorna som jag inte fick"... Vilken pappa säger en sådan sak... Jag har inte fått något på väldigt länge av honom. Han har liksom inte medverkat i mitt liv någon gång...
Varför lägger jag ens ner energin på honom.. Jag kan inte svara på de. Han är min pappa inte mitt barn.
Vi har gått igenom mycket, eller jag.. Jag har fått han att sluta dricka alkohol, men jag är ständigt rädd att jag ska få ett samtal då han är full och vill ha pengar som jag är skyldig. Men asså, en pappa ska inte vara sådan. När jag får barn så ser jag de som en investering, jag tänker inte ringa dom på fyllan. Jag ska inte bli en alkolist heller men ändå..
Jag orkar liksom inte med denna skiten, vissa dagar tänker jag inte på de men vissa dagar när saker påminner om de så tänker jag mer på de... Jag vill ha ett liv där jag bara kan släppa de.
Sen tänker jag liksom sen när jag får egna barn, så undrar jag hur han kommer va, om han ens kommer att bry sig, men vet ni vad. Jag skiter i vilket. Han är inte värd min energi..
Vi hörs!
